Satans katt.
Jag hatar varje gång det händer. Och det smyger sig inte på, nej nej. Det fullkomligt överväldigar mig och lämnar mig helt motivationslös. Jag pratar såklart om den förrädiska sinnesstämningen DTWS. (disruptive thoughts while studying)
Det händer alltid när jag som minst behöver det. Som ikväll när jag skulle skriva en psykologifördjupning. Jag går in på flashback för att leta reda på lite fakta om insomnia. Tidigare ikväll har jag suttit och spelat gitarr för att försöka få ihop en perfekt utförd version av Mason Williams - Classical Gas och filmat detta. Runt 20 försök tog det innan jag fick till en hyfsad tagning. Och alla som spelar gitarr vet att efter ett tags spelande så börjar hudcellerna på fingrarna att sveddas och en lukt av bränd svett blir resultatet.
I alla fall, när jag satt där och letade information till mitt arbete så börjar jag lukta på ett finger. Anledningen till varför jag gjorde det vet jag inte men lukten av bränd svett som jag känner påminner mig om lukten inne på Pizzerian i Åshammar. När jag var yngre spenderade jag mycket av min tid där inne eftersom farmor gillade att göda upp mig med flottiga pizzor och aldrig tvekade till att finansiera mitt missbruk. På den tiden så var det bara en pizza som gällde, Chicken!
Efter att ha luktat på fingrarna i några minuter så har mina barndomsminnen av pizzerian etsat sig fast i min näthinna och det enda mitt huvud kretsar kring är pizza, chicken och farmor. Detta blockerar helt mina tankar och min motivation till att fortsätta mitt arbete. Somvanligt när jag kommer i denna stämningen så får jag ett obehagligt pirr i magen, som om någon högre makt vill att jag ska lyda mitt infall. Om jag försöker ignorera pirret blir det bara värre och utvecklas tillslut till ett raseri som många av mina skolböcker fått smaka på. Så av erfarenhet vet jag att det är lika bra att lyssna till magkänslan. Därför tänker jag åka till Åshammar, träda in i pizzerian och få nostalgiutlösning, köpa en bamsepizza och lägga mig med farmor framför TV:n och kolla på någon gammal film som hon har. Filmen då jag tar mina första steg är en favorit, eller när jag knuffar omkull Samuel när vi åker skridskor så han börjar gråta och håna mig med sitt dåvarande värsta uttryck: SATANS KATT!!
Imorgon ska jag ge fan i att lukta på mina fingrar.
Det händer alltid när jag som minst behöver det. Som ikväll när jag skulle skriva en psykologifördjupning. Jag går in på flashback för att leta reda på lite fakta om insomnia. Tidigare ikväll har jag suttit och spelat gitarr för att försöka få ihop en perfekt utförd version av Mason Williams - Classical Gas och filmat detta. Runt 20 försök tog det innan jag fick till en hyfsad tagning. Och alla som spelar gitarr vet att efter ett tags spelande så börjar hudcellerna på fingrarna att sveddas och en lukt av bränd svett blir resultatet.
I alla fall, när jag satt där och letade information till mitt arbete så börjar jag lukta på ett finger. Anledningen till varför jag gjorde det vet jag inte men lukten av bränd svett som jag känner påminner mig om lukten inne på Pizzerian i Åshammar. När jag var yngre spenderade jag mycket av min tid där inne eftersom farmor gillade att göda upp mig med flottiga pizzor och aldrig tvekade till att finansiera mitt missbruk. På den tiden så var det bara en pizza som gällde, Chicken!
Efter att ha luktat på fingrarna i några minuter så har mina barndomsminnen av pizzerian etsat sig fast i min näthinna och det enda mitt huvud kretsar kring är pizza, chicken och farmor. Detta blockerar helt mina tankar och min motivation till att fortsätta mitt arbete. Somvanligt när jag kommer i denna stämningen så får jag ett obehagligt pirr i magen, som om någon högre makt vill att jag ska lyda mitt infall. Om jag försöker ignorera pirret blir det bara värre och utvecklas tillslut till ett raseri som många av mina skolböcker fått smaka på. Så av erfarenhet vet jag att det är lika bra att lyssna till magkänslan. Därför tänker jag åka till Åshammar, träda in i pizzerian och få nostalgiutlösning, köpa en bamsepizza och lägga mig med farmor framför TV:n och kolla på någon gammal film som hon har. Filmen då jag tar mina första steg är en favorit, eller när jag knuffar omkull Samuel när vi åker skridskor så han börjar gråta och håna mig med sitt dåvarande värsta uttryck: SATANS KATT!!
Imorgon ska jag ge fan i att lukta på mina fingrar.
Kommentarer
Trackback
