Rationaliseringar
Vad skönt det kan vara att bestraffa folk i sin omgivning på ett subjektivt sätt, alltså inuti sitt eget huvud.
Ett bra exempel på hur jag uttövar detta är inställningen jag har fått till min svenskalärare Maria.
När hon ska envisas att sätta ett otillräckligt slutbetyg i Svenska B (otillräckligt definieras i detta sammanhang som allt under MVG) så tänker jag envisas med att inte lämna in mina rester.
Jag har hört hur hon klagar över alla betyg som hon skall hinna sätta och hur mycket jobb hon har att göra just nu och annat ojande. Och det glädjer mig varje gång hon påminner mig om mina 3 rester: Historisk bokrecension, modern bokrecension samt analytisk uppsats om en litterär epok.
För när hon gör det så vet jag att hon har tänkt på mig. Hon har lagt ner en del av sin värdefulla arbetstid, mer symbolisk än tidskrävande, på att skriva ett mail eller en post-it lapp där det står vilka rester jag har och sedan tvingas ge den till mig. Förmodligen är hon också oviss, hon vet inte riktigt när jag tänker lämna in dem och detta gör henne förhoppningsvis lite orolig.
På något sjukt sätt blir jag tillfredsställd av detta och tänker spara på dessa rester till den dag då jag blir tvungen att lämna in dom antingen beroende på att jag inte får ta studenten eller att hon hotar mig med ett nervöst psykopatskratt, blottade bröst och en pistol mot mitt huvud, framtvingandes min skrivarlusta.
Här nedan är den senaste påminnelsen jag fick av Maria på FC:n, läs och njut:
Hur många sekunder kan det tänkas ha tagit henne att skriva det där? 20? 30? Med ett antal felstavningar följt av omskrivningar kanske man kan vara så optimistisk och hoppas på uppåt en minut? Oooh, vackra tanke.
Ett bra exempel på hur jag uttövar detta är inställningen jag har fått till min svenskalärare Maria.
När hon ska envisas att sätta ett otillräckligt slutbetyg i Svenska B (otillräckligt definieras i detta sammanhang som allt under MVG) så tänker jag envisas med att inte lämna in mina rester.
Jag har hört hur hon klagar över alla betyg som hon skall hinna sätta och hur mycket jobb hon har att göra just nu och annat ojande. Och det glädjer mig varje gång hon påminner mig om mina 3 rester: Historisk bokrecension, modern bokrecension samt analytisk uppsats om en litterär epok.
För när hon gör det så vet jag att hon har tänkt på mig. Hon har lagt ner en del av sin värdefulla arbetstid, mer symbolisk än tidskrävande, på att skriva ett mail eller en post-it lapp där det står vilka rester jag har och sedan tvingas ge den till mig. Förmodligen är hon också oviss, hon vet inte riktigt när jag tänker lämna in dem och detta gör henne förhoppningsvis lite orolig.
På något sjukt sätt blir jag tillfredsställd av detta och tänker spara på dessa rester till den dag då jag blir tvungen att lämna in dom antingen beroende på att jag inte får ta studenten eller att hon hotar mig med ett nervöst psykopatskratt, blottade bröst och en pistol mot mitt huvud, framtvingandes min skrivarlusta.
Här nedan är den senaste påminnelsen jag fick av Maria på FC:n, läs och njut:
Du har dina bokredovisningar kvar och din utredning i litteratur. I filosofi är betyget G.
Maria
Maria
Hur många sekunder kan det tänkas ha tagit henne att skriva det där? 20? 30? Med ett antal felstavningar följt av omskrivningar kanske man kan vara så optimistisk och hoppas på uppåt en minut? Oooh, vackra tanke.
Kommentarer
Postat av: marcus
Ilskan flödar, jag ser fram emot att få läsa Sveriges bittraste blogg.
Postat av: marcus
Framöver.
Postat av: Anonym
Bitter? Läggg neeeer med detta jag-ska-ha-mvg-i-allt-snack och gör dina rester och håll käften, du ska få se att du kommer att vinna på det!=)
Postat av: oskar
jag kan nu i min bitterhet glädja mig åt två saker. Dels att jag ser framsteg i din oförmåga att hata folk. Ser jag lite illvilja i dina inlägg?.. Det andra är att det säkert är sant, hon river hår och mår psykiskt dåligt över dig.
Trackback
